jag -en bloggare

ja. så är det. jag kan äntligen sova och märker nu hur mycket tid jag har. till ingenting. jag menar, hade väl ännu mer tid förut, hela nätterna, men jag fattade ingenting så jag kunde inte göra något av den. nu sover jag, och är därmed också vaken ibland.

nu är det fredagkväll. mina föräldrar är på fest, och här sitter jag. lämnad med grönsaksdipp och trocadero.

idag vare jag ute på promenad. gick långt och det var sol och jag lyssnade på vårmusik och kände tillfälligt en gnutta hopp komma smygandes, när jag såg en unge som försökte putta sin cykel uppför en backe. (fråga mig inte vad han skulle göra om han väl fick upp cykeln..) pojken var ungefär lika stor som cykeln och misslyckades hela tiden. jag tyckte synd om pojken och följade händer:

jag: -behöver du hjälp?

unge: -av dig?

jag:- ja

unge: -varför det?

jag: -för att jag är större än dig, och ganska bra på att putta

unge: -stick kärring

jag: ÄT SKIT UNGJÄVEL!

ok, och hur fan är detta möjligt frågar jag mig själv. när hände allt detta? när blev ungar, framför allt j a g, så jävliga?!? nej, klimakterie + tonårsångest = cp-barn. det har jag alltid sagt.